På bettet i Medical Center Lotta Englesson Sahlström, ST-tandläkare, Jag har tillbringat tre oerhört lärorika månader som Visiting Resident i USA. Jag har sett och lärt, tränat och praktiserat. Det har varit intressant att kunna jämföra min utbildning med motsvarande i USA. Det kliniska arbetet jag har fått delta i, har inneburit att jag uppskattar att man i Sverige tillåts att arbeta mer självständigt, samtidigt som jag ser fördelar med att vara flera under utbildning på samma institution. Det blir mer plats för diskussioner och föreläsningar när man är fler, även om det ibland blir ”slagsmål” om fallen. Här är min reseberättelse, som jag hoppas kan förmedla lite av hur det är att komma som svensk ST-tandläkare till en av de tio främsta käkkirurgiska utbildningsinstitutionerna i hela USA, Medical Center i Houston. I Texas, i södra USA, bor det 16,5 miljoner människor. Det är den till ytan näst största staten efter Alaska och en förhållandevis rik stat med expanderande industri, främst inom petrokemiska området, men även med stora järn- och aluminiumverk, flygplans- och livsmedelsindustri. Huvudstad är Austin och de största städerna är Dallas och Houston. Houston, vid mexikanska golfen, har bland annat en av USAs största exporthamnar. Staden är enorm till ytan, utan någon egentlig stadskärna eller centrum. Istället är det tre områden på rad, Downtown, Medical Center och The Galleria. I Houston bor det cirka 4 miljoner människor. Det är en tuff, hård stad med hög kriminalitet och en hel del rasproblem. Trafiken är snabb och vägarna är av betong, dåligt underhållna. Det är mycket trafikolyckor (även om de på Medical Center hävdade att de minskat). Alla som kan kör bil. Taxi får man leta efter, men bussar fungerar i alla fall till och från Medical Center. Som en hel stad Sjukhusen är generellt stora och pampiga. De ägs av olika kyrkor, utom ett armésjukhus för krigsveteraner och två allmänna sjukhus för patienter som saknar försäkring. Inom området finns många vackra byggnader och parker. Det har byggts flera hotell för besökande och patienter till sjukhusen och det ligger också en stor golfbana i området. Medical Center är omgivet av bostäder och intill finns det stora Rice University. Det är skillnad på sjukhus och sjukhus. De som ägs av de olika kyrkorna, är mycket tjusiga och det är som att kliva in i foajén på ett bättre hotell när man öppnar sjukhusporten. De allmänna sjukhusen däremot, är slitna och ruffiga. Dessutom är de utrustade med metalldetektorer och tungt beväpnade poliser i entrén. En tredje typ av sjukhus är Armésjukhuset, Veterans hospital, som är till för krigsveteraner från Andra världskriget, Gulfkriget, Vietnam och Koreakriget. (Det är det enda sjukhuset där det var någorlunda lugnt för mina kollegor under utbildningen.) I Medical Center ligger även ett av de största cancersjukhusen i världen, MD Anderson, och Texas Children’s, ett gigantiskt barnsjukhus. Dessa båda tog emot patienter från världens alla hörn. Det var ett imponerande ställe överhuvudtaget. Tuff utbildning i Houston Den 4-åriga enkelutbildningen innebär ungefär detsamma som för oss i Sverige, med undantag för en större tonvikt på medicin, eftersom de amerikanska käkkirurgerna har det totala ansvaret för patienten. Det gäller från in- till utskrivningar samt intravenösa sederingar som är ”everyday business”. Den 6-åriga dubbelutbildningen innebär att man det andra och tredje året går på läkarutbildningen. Under det fjärde året går man fyra månader på läkarutbildningen och under femte året gör man sju månader på allmän kirurgi. En fruktansvärt tung period enligt dem som gick denna utbildning. Det är tufft att gå någon av dessa utbildningar i Houston! Du har jour var tredje dygn och förväntas självklart att finnas på plats dagen efter, även om du har jobbat hela natten. Sjukhusrond för de egna inneliggande patienter klaras av sex på morgonen och sedan får du i regel springa till föreläsningarna som börjar klockan sju – även på lördagar! En tävlan om patienter Under denna tid fick jag arbeta med mycket trauma- och käkledskirurgi. Det kommer in många patienter, men det är också många som vill ”dela på kakan” – med mig 26 ST. Jag fick vara mycket mer aktiv än vad jag hade kunnat drömma om, men jag ville samtidigt inte att de andra skulle känna att jag fick för mycket utrymme. Förmodligen var det bara jag som funderade i sådana banor, i detta tävlingsinriktade land… Mina sista fyra veckor var jag ensam assistent med Dr Taylor. Han hade tidigare arbetat vid fakulteten, men arbetar nu sedan några år privat. Trots det utnyttjar fakulteten ändå hans kunskaper så mycket som möjligt, eftersom Dr Taylor har en enorm erfarenhet och kunskap inom käkkirurgin allmänt och dessutom gör mest ortognatkirurgi i hela Houston, cirka 100 fall per år. Vi förflyttade oss mellan olika sjukhus, beroende på patientens försäkring, och eftersom Dr Taylor ingick i teamet för barn med kraniofaciala defekter var vi även en hel del på barnsjukhuset. En vanlig vecka… Tisdagar mellan kl 7 och 8 var det föreläsning på tandläkarhögskolan, antingen av ST, lärare eller inhyrda andra specialister, som neurokirurger och anestesiologer. Onsdagar var föreläsningsfritt. För mig var det mottagning eller operation på något av sjukhusen. Torsdagar samma tid gick ST på sista året, Chief Residents, igenom de fall de ansvarat för under veckan och handläggning och behandling diskuterades. Efter detta höll någon ST, vanligen första eller andraårs ST, en föreläsning om tumörer i ansiktsregionen, cystor, implantatfall etc. Dessa föreläsningar hölls på Methodist sjukhuset och då ingick samtidigt en härlig frukost! Fredagar var också föreläsningsfritt och i regel mottagningsarbete. Under tiden hos Dr Taylor blev det operationer. På lördagar med start vid kl 7-7.30 och några timmar framåt hölls lite mer ingående föreläsningar om allt från frakturer generellt till hur en examination kan gå till. Innan alla dessa föreläsningar började hade jag och många andra ST rondat patienter som vi opererat. Detta började vi i regel med runt kl 6. Under den period då jag arbetade med Dr Taylor, träffades vi nästan varje morgon kl 6-6.30 för att göra modellkirurgi och mellanlägg. Det var inte svårt att somna på kvällarna! En blandning av Cityakuten och MASH Det som sedan följde på allt det kliniska arbetet var något tungrott, tyckte jag. Den ST, jag följde skulle ringa sin back-up, Chief resident, bara för att informera om inläggningarna. Nästa samtal gick till den lärare som var bakjour och samma information lämnades. Jag undrade försiktigt om det verkligen var nödvändigt, när man ändå skulle träffas tidigt samma morgon, men fick till svar att detta var tradition sedan många år och ingenting man ifrågasatte. Nåväl, dagen efter blev ganska tung; rond kl.6, föreläsning och operationer hela resten av dagen. Lite tid för det sociala Avslutningsvis vill jag varmt tacka ASTRA Tech AB, Friadent Skandinavien AB, Käkkirurgiska Föreningen, Nobel Biocare och Stryker för bidrag som gjorde denna mycket lärorika vistelse i USA möjlig. Lotta Englesson Sahlström Käkkirurgiska kliniken |